Intervjuer
Här kan du läsa intervjuer med företrädare för KBT och mindfulness.
Intervjuerna har publicerats i samband med böckerna.
Arbetar du själv med KBT och vill förmedla hur du arbetar till andra?
Hör av dig!
Intervjuer
Här kan du läsa intervjuer med företrädare för KBT och mindfulness.
Intervjuerna har publicerats i samband med böckerna.
Arbetar du själv med KBT och vill förmedla hur du arbetar till andra?
Hör av dig!
En pratstund om värdekompassen och riktningar i livet
Mitt i eftermiddagssorlet får jag en pratstund med psykologerna Katarina Åkerlind och Ulrika Ernedahl Bydairk på Hjärnhälsan i Lund.
Snart kommer deltagarna i en av självhjälpsgrupperna till sitt andra möte av fem.
Psykoedukation, färdighetsträning och erfarenhetsutbyte står på programmet och lika självklara är hemuppgifterna.
Värdekompassen
En av de första är Värdekompassen, eller Livshjulet som den kallas inom coaching.
Uppgiften innebär att reflektera över mål i livet och skriva ner tre ord om olika områden som familjerelationer, parrelationer, föräldraskap, vänner, fritid, utveckling, arbete/skola, samhällsengagemang, hälsa och andlighet.
– Jag använder också värdekompassen i individuella kontakter, säger Katarina. Gärna i början, som ett sätt att göra en målformulering, men ibland kommer den in senare.
Hon visar sitt arbetsblad där de olika områdena är utmärkta som mindre cirklar i en större. Som riddarna kring kund Arthurs bord, där inget område a priori är viktigare än ett annat.
– Var och en får gradera från 1-10 hur viktigt ett visst område är i livet och ta de tre stödorden till hjälp. Sedan är det dags att reflektera över hur det har sett ut se senaste veckorna och göra en ny skattning från 1 till 10 av hur mycket man har rört sig i riktning mot sina livsmål.
– För många blir diskrepansen en aha- upplevelse, fortsätter hon. Ibland smärtsam, men för många en ingång till förändring. Det kan också vara skönt att se att skillnaden mellan livsmål och den aktuella situationen känns okej. Ett livsmål kan vara att bli förälder, men inte just nu. Vi pratar också om vilka hinder som finns för att röra sig i önskad riktning.
Riktningar i livet
Ulrikas arbetsblad är grafiskt annorlunda. En tydlig tabell som för varje område har fyra underfrågor:
- Mina tankar och drömmar om vad jag ser som viktigt inom detta område?
- Hur viktigt? 1-10
- Var är du idag? 1-10
- Hinder?
På ett särskilt blad finns stödfrågor som hjälp att konkretisera och reflektera. Hur skulle du vilja vara som person i en intim relation? Vad väcker din nyfikenhet? Hur viktig är din fysiska hälsa? är några av dem
Men även om den grafiska formen skiljer sig är huvudinnehållet, syftet och arbetssättet detsamma, baserat på den värdekompass som Steven C. Hayes har introducerat i tredje vågens KBT, Acceptance and Commitment Therapy, ACT. De som läst Laura Whitworths Co-active coaching känner igen den som Livshjulet inom coaching.
ACT
Ulrika deltog 2006 i en forskningsstudie i Linköping, ledd av Gerhard Andersson och Wendela Westin, om psykologisk behandling av tinnitusbesvär. Det var då hon lärde sig att använda Värdekompassen som ingick i den manualbeserade10 sessioner långa behandlingen.
Bussmetaforen
– I individuella kontakter brukar jag utgå från Hayes bussmetafor, säger hon, och ritar på papprets baksida en väg som letar sig fram genom landskapet, ibland rak, ibland med en sväng. På några ställen är sikten skymd av buskar, träd eller en liten kulle.
Ulrika ber patienten tänka sig att detta är hans eller hennes väg genom livet och reflektera över i vilken riktning hon, som bussens förare, vill köra. Inte för att allt är uppenbart från början – när sikten är skymd kan vi inte veta vad som finns framför oss – men för att riktningen måste vara klar om vi ska kunna veta åt vilket håll vi vill. Det är här värdekompassen kommer in som verktyg.
– När vi har kommit hit går vi igenom de olika livsområdena och tar ut riktningen för vart och ett. Bussmetaforen och värdekompassen ger inte bara insikter, utan ökar också aktivitetsnivån, säger hon. Den hjälper oss att gå framåt i kompassriktningen, när vi ser vart vi är på väg.
Ulrika använder också bussmetaforen för att konkretisera yttre och inre hinder.
– Jag brukar säga så här: Bussen är din. Det är du som kör. Men du har också med dig passagerare som du har plockat upp på vägen. En del av dessa kan upplevas som negativa och hindrande: Gamla minnen eller tankar som sitter och hojtar att du är värdelös och aldrig kommer att klara att hålla bussen på rätt kurs.
De representerar inre hinder, som det är bra att uppmärksamma.
Bussens färd blir också metafor för yttre hinder som vi kan möta. Stormfällda träd eller en bil som kommit över i fel körbana. När det gäller dem, precis som de inre hindren, måste vi ta ställning till om de är något vi kan göra något åt, förändra, eller något vi måste acceptera. Sjukdom, arbetslöshet eller dödsfall är några exempel.
– När vi har kommit så här långt brukar jag fråga: Vem är det som kör din buss nu?
Vad händer med din riktning och din kompass om du låter någon annan köra?
Vad har du gjort hittills för att komma dit du vill? Hur har det fungerat?
För på bussen finns naturligtvis också trevliga passagerare, styrkor, välfungerande strategier och tidigare lyckosamma sätt att hantera svårigheter. Det är viktigt att se dem och låta dem komma till tals, så att inte de icke-fungerande får höras mest. Reflektera över det som fungerar och skapa motivation för att fortsätta att använda sig av det välfungerande.
Låta de trevliga passagerarna hjälpa oss att varje dag, med små vardagliga handlingar, gå i värderad riktning.
Själhjälpsgruppen väntar
Utanför konferensrummet väntar deltagarna i självhjälpsgruppen. Individer med olika tankar, drömmar, värderingar och livsmål, som den senaste veckan reflekterat över vad som är viktigt i livet för just dem.
Intervju: Åsa Palmkron Ragnar
Nätbaserad KBT – en vinst för både individen och samhället – Beteendeterapeuten 2010
När Björn Paxling och hans kurskamrater på psykologprogrammet i Linköping 2006 startade en studie om internetförmedlad KBT som behandling för generaliserat ångestsyndrom var de först i världen. Det blev sedan en australiensare som fick den första publiceringen, men Björn verkar ta det med ro när jag träffar honom under hans sista arbetsdag på Hjärnhälsan i Lund.
Han ligger i startgroparna för att sammanställa sin forskning om kliniska effekter och hälsoekonomiska aspekter på nätbaserad GAD- behandling. Allt material är insamlat och nu är det bara skriva, skriva, skriva som gäller. Han hoppas kunna lägga fram sin avhandling, som baseras på tre olika studier, på Vrije i Amsterdam till vintern. Att det blev Amsterdam beror på att man där kommit längre än i Sverige med forskning om hälsoekonomi.
ORIGO
Akronymen ORIGO är en lek med orden ”oro- internet- GAD” och det passade bra som namn på den första studien.
– Vi valde GAD eftersom nätbaserad KBT inte var prövad på den diagnosen. I Uppsala hade man gjort studier på panikångest, social fobi och depression och i Linköping på depression, men GAD var obruten mark. Vi ville se om samhället helt enkelt kan spara in pengar genom att ge behandling jämfört med att inte göra det.
Ett holländskt formulär för att skatta kostnadseffektivitet översattes till svenska och sedan var det bara att köra igång.
89 personer inkluderades och slumpades till aktiv behandling eller väntelista.
Behandlingsupplägget utgick från Pennsylvaniaproffessorn Tom Borkovecs KBT- modell för behandling av GAD.
– Vi tog med allt som finns i den när vi konstruerade vår manual, berättar Björn. Vi sökte även efter andra interventioner som var evidensbaserade för att få en så komplett behandling som möjligt. Beteendeinterventioner som schemalagd oro och orosexponering, kognitiv omstrukturering, tillämpad avslappning och psykoedukation, sammanlagt åtta moduler.
Stora samhällsvinster
När behandlingen var avslutad uppfyllde 64 % i gruppen som fått aktiv behandling inte längre diagnoskriterierna för GAD, medan bara 16 % i kontrollgruppen inte längre gjorde det.
– Det här borde politikerna vara intresserade av, säger Björn. Det är en vinst för både individen och samhället.
Samhällskostnaden för GAD är inte bara besök i sjukvården och mediciner utan också kostnader för sjukskrivningar eller minskad effektivitet för dem som varit på jobbet, men varit mindre produktiva på grund av sin ångest.
Jämförelse med psykodynamisk behandling
I den andra studien jämförs nätbaserad KBT med nätbaserad psykodynamisk behandling. Resultatet är ännu inte helt analyserat, med preliminära data tyder på att både KBT och PDT var effektiva jämfört med kontrollgruppen.
Lika effektiv som individualterapi
Den tredje studien är en implementeringsstudie där ORIGO testats i den allmänna psykiatrin i Malmö. Patienterna rekryterades från de tre stora offentliga mottagningarna, Drottninggatan, Fosievägen och MAS, Malmö Akademiska sjukhus.
– Resultatet visar att nätbehandling har lika god effekt som individuell behandling, fortsätter Björn. Det finns också andra fördelar med nätbaserad terapi. Patienterna behöver inte ta ledigt från jobbet utan kan arbeta med materialet när som helst på dygnet. De har all information skriftligt och kan gå tillbaka till den när som helst, t ex om de får ett återfall i sin GAD.
Ett sätt att mäta hälsoeffektivitet är att jämföra tidsåtgången för nätbehandling respektive individualterapi.
– Nätbehandlingen tog 89 minuter psykologtid plus 30-40 minuter för SCID via telefon,berättar han. KBT-manualer för face-to-face brukar räkna med åtta till tio timmar, men vi som jobbar med GAD vet att det ofta tar betydligt längre tid. Med internetförmedlad behandling kan långa köer kortas.
Björn är inte ensam om att se fördelar med nätterapi. Både SBU(2005) och Socialstyrelsen (2010) har konstaterat att den är effektiv som behandlingsmetod.
Snart får de nya data om klinisk effektivitet och hälsoekonomiska aspekter vid GAD.
Så snart Björn Paxlings avhandling har lämnat pressarna i Amsterdam.
Intervju: Åsa Palmkron Ragnar
Sjukgymnasten coachar i smärtbehandling
Vi träffar Harald Ekedahl, sjukgymnast med nacke och rygg som specialitet, för att samtala om sjukgymnasten som coach.
Ett coachande förhållningssätt har alltid varit självklart för honom i hans arbete med patienter, även om han inte spontant skulle kalla sig coach. Arbetssättet vid smärtrehabilitering är ett bra exempel på hur modern sjukgymnastisk behandling fungerar som ett samarbete mellan patienten och sjukgymnasten. Harald har expertkunskaper när det gäller smärta, men minst lika viktigt för honom är att motivera patienten för ett förändringsarbete och coacha under arbetes gång.
Inget färdigt recept
– Ju mer jag arbetar med patienter, desto mer inser jag att patienterna måste ha förståelse för förändringsarbetet. Tidigare trodde jag att om patienterna bara gjorde som jag sa skulle de bli bättre. Ett slags recept utan djupare insikt. Nu ser jag annorlunda på det.
Harald arbetar på Spine & Joint Center i Ängelholm med rehabilitering av patienter som har långdragna ryggbesvär. Han forskar också om diskbråck och ischias. Jag arbetar inte med att ta bort smärta, utan med att förbättra funktionen, säger han. När funktionen ökar brukar smärtan också minska. Ett diskbråck som klämmer på en nerv gör ont, men läker oftast ut successivt utan behandling.
Det är sedan som utmaningen börjar. Välkoordinerade muskler behövs för att återfå funktionen och det kan ta tid att träna upp dem, i synnerhet om man tidigare inte tränat regelbundet eller om det finns åldersförändringar i ryggen.
Förändring och acceptans
Patienternas tankar och föreställningar under hela processen är oerhört betydelsefulla. Han eller hon måste våga tro på en förändring.
Jag brukar fråga mina patienter om de tror att de kommer att ha så här ont hela livet. Om jag inte lyckas övertyga dem om att det inte kommer att vara så, blir det mycket svårare att nå resultat.
Harald återkommer till motivationens betydelse för förändringar, ”det måste finnas bränsle i tanken, för att man ska kunna köra”, men ryggbehandling handlar också om acceptans.
– Det är nödvändigt att acceptera att en förändring måste till om man inte ska stå stilla när det gäller ryggfunktionen, säger Harald. Vägvalet leder till att man utmanar risken att bli sämre, men man har då också möjlighet att förbättra funktionen. Tyvärr vågar inte alla riskera försämringen.
Själva beslutet om förändring är ett vägval. Patienterna arbetar i grupp, ledd av teamets psykolog, med ett verktyg som kallas förändringscirkeln. I den ingår att identifiera problemet, begrunda det, besluta om förändring och sedan genomföra den.
Frågor för förståelse
Ryggrehabilitering är ett långsiktigt arbete som tar sin utgångspunkt i en analys av vilka strukturer smärtan kommer ifrån. I början gäller det att ta bort sådant som provocerar fram den. Ju mindre smärta desto bättre. Patienten måste kunna analysera sig själv och sin smärta och Harald coachar genom att ställa frågor. Han kan t ex visa bilder på en rörelse och fråga: ”Hur känner du för att göra en sådan här rörelse?” ”Skulle du kunna pröva någon av de här rörelserna. En förståelse för hur kroppen fungerar är också nödvändig och i behandlingen, som är baserad på ett koncept från Holland, ingår ämnen som anatomi, smärta, belastning och kapacitet. Om man belastar mer än sin kapacitet, så får man smärta.
Om man å andra sidan inte använder sin kapacitet, så minskar den. Lagom är bäst, menar Harald. För att hitta den optimala nivån videofilmas patienterna och deras rörelsemönster och patienterna tittar på filmerna i grupp. Då kan man tydligt se att vissa överbelastar och andra underbelastar och framför allt att de flesta har ett förändrat rörelsemönster. Diskussionerna i gruppen är en betydelsefull del i förändrings- och motivationsarbetet.
Säga nej
De som underbelastar behöver motiveras att göra mer, de som överbelastar att göra mindre. Harald berättar att kvinnor ofta tillhör gruppen som överbelastar, jobbar, jobbar, jobbar, vill så gärna, men får sedan ont och undviker allt. De behöver lära sig att säga nej. Komma bort ifrån ”allt- eller intet- tänkandet”.
Det är en dålig strategi att städa hela huset och sedan inte kunna göra något mer på länge på grund av smärta.
Harald brukar föreslå sina patienter att de ska lägga in 10-minuters pauser under dagen. Hur många sådana som behövs varierar.
Den som gått med smärta länge får nästan alltid ett undvikande rörelsemönster. Rörelser som var skyddande i det akuta skedet kan sedan vidmakthålla smärtan, och det är en utmaning att lämna dem. Harald coachar patienterna genom att föreslå att de prövar andra sätt att röra sig och utvärdera genom att jämföra för- och nackdelar.
Ett exempel är undvikande av alla rörelser som innebär framåtböjning av ryggen. Det är en strategi som är adekvat i det akuta skedet, men kontraproduktiv i ett senare skede eftersom den förhindrar förbättring av ryggfunktionen.
Sätta ord på problem och framsteg
Det är alltid bäst om patienten själv sätter ord på sina problem och sina framsteg. Jag säger inte åt någon vad han eller hon ska göra, utan ber dem pröva och utvärdera och speglar så mycket som möjligt. Som sjukgymnast blir jag oerhört glad när någon kan förändra sitt rörelsemönster så att smärtan minskar. Det ger mig belöning.
Målet är att patienterna ska kunna vara mer aktiva och kanske återgå till någon typ av arbete.
Många som lider av smärta har under lång tid använt sig av de stora starka musklerna som stabilisatorer, vilket ofta leder till muskelspänningar och smärta. Spine & Joint Center jobbar efter en australiensisk modell för stabiliseringsträning som innebär att det är de små musklerna som tränas för att den djupa stabiliserande muskulaturen och den ytliga starkare muskulaturen ska fungera tillsammans.
Rehabiliteringen börjar nästan alltid med att hitta och aktivera den djupa muskulaturen och samtidigt kunna slappna av i de stora musklerna. I slutet av programmet ska dessa muskler kunna fungera tillsammans i harmoni.
Undvika tankefällor
Kroppen har egen förmåga att läka, men tankemönster och tankefällor kan lägga krokben för processen. Vanliga tankefällor är katastroftänkande, allt eller intet-tänkande, förstoring/förminskning och övergeneralisering.
Katastroftankarna tar ofta formen av oro och rädsla för ett nytt diskbråck. De som har råkat ut för kotglidning eller är opererade i ryggen har delvis andra orosmoln. Har man fått sin skada i ryggen, till exempel diskbråck, på grund av en specifik rörelse aktiveras katastroftankarna lätt i liknande situationer och gör att vissa rörelser undviks. Man kan bli rädd för att böja sig framåt eller oroa sig över att skruvarna ska ha lossnat eller gått sönder. Röntgen-bilder och magnetkamera-bilder kan hjälpa till att lugna patienten, men också väcka mer ångest. Nytillkomna förändringar på intilliggande diskar kan göra det svårt för patienter att se nyanserat på prognosen. När det negativa förstoras och det positiva förminskas minskar också tilltron till den egna möjligheten att påverka.
Allt- eller intet-tänkande
Harald brukar be sina patienter att reflektera över vardagen och hur de lever sitt liv. Många människor, kanske särskilt kvinnor, har ett allt-eller-intet tänkande. Allt som inte är perfekt upplevs som misslyckat och de vill gärna få beröm, inte kritik, för att vara välorganiserade. Att ändra ett sådant mönster kräver tålamod och insikt om vinsterna med förändringen.
Mindfulness
Bitterhet och ältande har stor del i svårigheter att förändra, och därmed också för spänningar och ömmande muskler. Mindfulnessövningar, t ex att observera och beskriva sin andning och sin kompensatoriskt stora muskelaktivering i vardagen, är ett sätt att så småningom kunna lämna den. Patienterna tränar andning och avspänning i lugn miljö, både i vardagen och under viss stress. Detsamma gäller träning av rörelsemönster.
Som all inlärning ska fokus läggas på de tillfällen man lyckas med sina uppgifter. Man lär inte av misstagen, utan det är framgång som leder till positiv förändring, säger Harald. Det som tidningarna skriver om ”positivt tänkande” som smärtbehandling mot ryggsmärta tror Harald mindre på. Det är inte det ryggrehabilitering handlar om.
Men det är klart att det är viktigt att ändra sina tankemönster för att förhindra återfall. Det arbetar patienterna med tillsammans med teamets psykolog.
Sjukgymnasten som coach
Harald bläddrar i vår bok Coaching med tema KBT och känner igen oerhört mycket från coachingmetodiken i sitt eget arbetssätt.
Tillsammans med sina patienter arbetar han med målformuleringar, motivation och utmaningar och han finns där för att hjälpa dem att utforska känslor, starka sidor och hinder för förändring. Han ler lite när han läser kapitlet om tankefällor. ”Just så är det”, är hans kommentar. Att ge sig själv beröm för framsteg är viktigt det kan han som coach hjälpa patienterna att våga göra. Coacha dem att våga tro på förändringen.
Det här har jag alltid gjort, utan att ha orden för det, säger han, när han läser om coachens verktyg för att bli en bättre lyssnare, att ställa frågor som lockar fram möjligheter och att ge ärlig feedback.
Jag skulle gärna vilja lära mig mer om coaching.
Berättelser för reflektion (KBTterapi.se 2012)
Snabba bredband och bred reflektion
Mikael Lundahl arbetar som dialogstöd på bredbandssupporten i Teliahuset i Göteborg. Här finns cirka 900 anställda, i en bransch som bygger på snabbhet och effektivitet.
Kan österländska berättelser, reflektion och meditation ha någon plats på en sådan arbetsplats?
– Absolut, säger Mikael, som coachar medarbetarna på bredbandssupporten i kunddialog och konflikthantering.
– Berättelserna ger ofta en inkörsport till bättre förståelse av en situation i nuet. De talar ett annat språk.
I enskilda coachingsamtal anknyter han, om det passar, gärna till någon berättelse som känns relevant genom att helt enkelt säga. ”Jag har hört en berättelse… – Samtalen brukar bli väldigt bra då, fortsätter han. De ger ofta upplevelser som är värdefulla för klienten och kan vara en bas för ett fortsatt samtal.
Mikael är utbildad mindfulnessinstruktör och har nyligen genomfört en kurs i mindfulness som stresshantering för medarbetare från olika avdelningar på Telia. Man har träffats tio gånger och även här har berättelserna haft en given plats.
– Man kan läsa dem tyst för sig själv, men jag tycker att det ger en extra dimension att höra någon annan läsa dem. De blir liksom tydligare då. Jag har läst någon berättelse spontant, när det passat i sammanhanget och gruppen har sedan reflekterat om den. – Mannen med hästarna och Kvinnan vid floden är två berättelser som landat mycket väl, fortsätter han. De har gett deltagarna riktiga aha- upplevelser. En projektledare som hörde mannen med hästarna kommenterade: ”Det är jag i ett nötskal. Jag tar ut alla oro i förskott och stressar upp mig”.
En annan kursdeltagare kom till insikt om sitt ältande genom berättelsen om kvinnan vid floden. Har Mikael själv någon favoritberättelse?
– Jag tycker om många olika säger han. Både för egen del och för att använda i utbildningar. Många av dem kommer från mindfulnesstraditionen och hjälper oss att bli mer närvarande i nuet, i möten och kontakter. Att hantera krav och stress och ta medvetna beslut.
Mannen med hästarna
I en by bodde en fattig man vars enda tillgång var en vacker häst. En morgon var den borta, försvunnen. – Vilken olycka! sa byborna. Du kunde ha sålt hästen och fått massor med pengar. Vilken olycka! – Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Efter femton dagar kom hästen tillbaka med tretton vildhästar. – Tretton nya hästar! Vilken lycka! ropade byborna. – Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi säkert vet är att hästen är tillbaka. Den gamles son började träna vildhästarna. Han föll snart av en häst och bröt benet. – Vilken olycka! ropade byborna. Vilken olycka! – Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi vet säkert är att min son har brutit benet, svarade mannen. En månad senare blev det krig i landet och alla byns unga män tvingades ut i armén. Utom den gamle mannens son, efter- som hans ben var skadat. – Vilken lycka för dig att din son bröt benet! utbrast byborna. Han är skadad, men han är kvar hos dig. Vi får kanske aldrig se våra söner igen! Vilken olycka! – Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Allt vi vet är att min son är här och att era söner är i armén. Taoistisk berättelse
Kvinnan vid floden
Två munkar var ute på pilgrimsresa. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över den hade rasat och vid stranden stod en förtvivlad kvinna. Den ene munken erbjöd sig att bära henne över floden. Han tog henne på ryggen och vadade över. Munkarna fortsatte sin vandring under tystnad. Efter ett par timmar kunde den ene munken inte hålla tyst längre utan sa upprört till sin broder: – Hur kunde du göra så? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra vid en kvinna. Hur kunde du få för dig att bära henne på din rygg? – Jag bar henne över vattnet och lämnade henne på den andra stranden, svarade den andre munken. Bär du på henne fortfa- rande? Zenbuddhistisk berättelse
Ungdomar känner igen sig
Karin Lindfors är kurator på Ungdomsmottagningen I Trelleborg. Hit kommer ungdomar i olika åldrar, de flesta mellan 16 och 18, som känner sig stressade, nedstämda eller oroliga, för att träffa kuratorer och barnmorskor.
Karin och en kollega leder en grupp i stresshantering och man brukar avsluta varje gång med att läsa en berättelse. Från början var det tänkt som en avslutning av varje kurstillfälle, men ibland har gruppen fortsatt att prata om innehållet.
– En berättelse som fått stor respons är Den fulla koppen, säger hon. En flicka tog upp att det var precis så det kändes i hennes familj, där alla pratade och pratade och var fulla av sitt, men ingen kunde ta emot från någon annan. Det blev en aha-upplevelse för henne. Just det att ungdomarna kan känna igen sig och förstå sig själva gör att berättelserna fungerar mycket bra.
– Deras problem blir inte så konstiga, när de kan känna igen sig, säger Karin. Det minskar stressen.
Karin använder också berättelserna när hon träffar ungdomar enskilt genom att knyta an till vad någon berättat.
– Aisopos fabel Soldaten och hästen är också populär. Den är ibland utgångspunkt för samtal om att ta hand om sig själv och andra.
Karins egen favorit är Just nu, berättelsen om den fattige fiskaren som sitter på stranden och njuter av livet som det är just i nuet. Berättelsen är en kortvariant av en berättelse skriven av den tyske Nobelpristagaren Heinrich Böll.
– Berättelserna säger mycket, med få ord, säger Karin. Det passar ungdomar
Den fulla koppen
En känd professor kom till en zenmästare för att fråga vad zen innebär. Knappt hade han hunnit sätta sig, innan han började ställa sina frågor. – Du ser trött ut , sa zenmästaren. Låt mig servera dig lite te. – Professorn nickade och zenmästaren började göra i ordning teet. Professorn var otålig. Han hade färdats långt och ville ha svar på sina frågor. Zenmästaren märkte det och sa: – Dina frågor blir besvarade medan du dricker ditt te. – Mannen är galen, tänkte professorn. Hur kan mina frågor bli besvarade av att dricka te? Men eftersom han var trött och törstig efter vandringen beslöt han att stanna kvar för att dricka te. Han skulle passa på och ställa sina frågor under tiden. Zenmästaren kom med kannan och fyllde koppen. Han fort- satte att hälla fastän teet rann över kanten och ner på golvet. – Stopp! Vad gör du? Ser du inte att koppen redan är full? utbrast professorn. – Det är precis som med dig, svarade zenmästaren. Ditt sinne är så fullt av frågor, så det finns ingen plats för svaren. Ända se- dan du kom har huset varit fullt av dina frågor. De har svämmat över hela stället. Gå hem, töm din kopp och kom sedan tillbaka. Skapa plats för tomhet och tystnad inombords. Zenbuddhistisk berättelse
Soldaten och hästen
En soldat hade en stark och vacker häst som bar honom vart han ville. Den förde honom välbehållen genom krigets alla faror och soldaten skötte sin häst som ett dyrbart barn. Han gav sin häst den finaste havre han kunde finna och lät den dricka det klaraste vatten. När nätterna var kalla var han noga med att alltid lägga en varm filt över sin trogne vän. Hästen höll sig stark och pigg och gladdes med sin herre över segern. Men när kriget var över och det var tid att njuta fredens sötma förlorade soldaten intresset för att sköta om sin häst. Nu var det slut med havre och rent vatten. Hästen fick beta nässlor och tistlar på en torr äng och dricka unket vatten ur ett dike. På da- garna fick han slita hårt, dra tunga lass och bära stora bördor. På nätterna fick han sova i ett kallt och dragigt skjul. Så blev det åter krig. Soldaten tog fram sin rustning och sina vapen och gick bort till ängen för att sadla hästen. Satte sig upp och smackade. – Nu rider vi åter ut i kriget! sa han. Hästen sjönk ner på marken och blev liggande. – Den här gången får ni strida till fots, Herre, sa han. Ni har tvingat mig att arbeta som en mula och gett mig mat som en get. Ni kan inte förvänta er att ha en häst. Fabel av Aisopos
Närvaro är att se mångfalden
Anna Kåver är legitimerad psykolog, psykoterapeut och programansvarig för DBT-programmet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Som handledare, föreläsare och författare har hon gjort medveten närvaro känt inom sin profession och hos allmänheten.
Hur kan mindfulness hjälpa människor?
– Mindfulness innebär att göra sig vaken för det som är, svarar Anna. Att se verkligheten utan skygglappar, att uppmärksamma livets och världens mångfald. När man är närvarande i nuet kan man se också det som är glädjande, skönt, vackert eller funktionellt. Inte bara det mörka och destruktiva. I den medvetna närvaron har man lättare att hitta sitt balanserade jag och att hantera sina känslor och beteenden. Även under svåra omständigheter.
De flesta av Annas patienter har mycket svåra problem med destruktivitet och självskadebeteende.
– Jag tänker inte på mindfulness som meditation, utan som en teknik att styra sin uppmärksamhet, säger Anna. Att uppmärksamma det som händer här och nu, i vardagen. Utom eller inom oss. Och framför allt mellan oss. Goda och kärleksfulla relationer bygger bland annat på medveten närvaro och acceptans, både av andra och av oss själva.
– Mindfulness är en bärbar färdighet som mina patienter kan ta med sig vart de än går. Det är inte något som ska utövas avgränsat, på en bestämd tid eller plats.
– Många människor har ett motstånd mot att observera sitt inre, fortsätter hon. Det kan kännas skrämmande att ”blicka inåt” om man är ovan. Det fina är emellertid att alla kan lära sig denna färdighet. Men det krävs träning och åter träning.
Medveten närvaro är inget nytt
När man kan styra sin uppmärksamhet, vare sig det gäller mot omgivningen eller mot sitt inre, blir man mindre sårbar och inte offer för sina tankars och känslors kastvindar.
– Medveten närvaro är egentligen inget nytt för oss här i västerlandet, påpekar hon. Olika typer av mentala samlingsaktiviteter som bön och kontemplation, en slags styrda fokusaktiviteter, finns även i vår kultur. Det som är nytt, och som vi kan lära av de buddhistiska munkarna, är teknikerna för att göra det. De har tusenårig kunskap om hur detta går till.
Krishantering
– I dialektisk beteendeterapi, DBT, lär vi patienterna att fokusera på nuet när de hamnar i kritiska situationer, fortsätter Anna. Det hjälper dem att stå ut med lidandet, att komma vidare och att lösa sina akuta problem utan att fastna i självfördömanden eller föreställningar om hur verkligheten borde vara.
Hon och DBT- kollegan Åsa Nilsonne har utvecklat och spridit metoder för att utbilda patienter att använda medveten närvaro i krissituationer. De har skrivit flera böcker om behandlingsmetoden DBT, där medveten närvaro och acceptans ingår som betydelsefulla delar.
Man kan säga att mindfulness i den form den lärs ut inom ramen för DBT är anpassad just för patientermed självdestruktivitet. Att stanna upp och fokusera på en sak i taget är en del, att inte döma är en annan. Att acceptera sig själv, livet och andra är också en del av mindfulness.
Brygga mellan psykiatri och kroppssjukvård
Kan mindfulness bli en brygga mellan psykiatri och kroppsligt inriktad sjukvård? frågar vi.
– Absolut, svarar Anna. Mindfulness i sig är ingen terapi utan ett komplement till annan vård. När det gäller behandling av fysisk smärta, stress och depressioner finns MBSR, Mindfulnessbaserad Stressreduktion, och MBKT,
Mindfulnessbaserad Kognitiv terapi. Här på Psykologiska institutionen i Uppsala pågår även forskning om en mindfulnessbaserad metod Acceptance and Commitment therapy, ACT, vid epilepsi.
Andlighet och lidande
Behövs det mer andlighet i vården? frågar vi.
– Ja, svarar hon. Vi behöver tankar om hur vi ska förhålla oss till lidande, som är en ofrånkomlig del av livet. Inom vården är vi inställda på att bota. Det är inte alltid möjligt. Ibland måste vi, och våra patienter, stanna upp och fråga oss hur långt vi kan komma i detta botande. Vi behöver diskutera vad vi kan fylla våra liv med trots att vi ibland tvingas leva med psykisk smärta och lidande. Det kan handla om att utforska frågan om livets mening med den enskilda patienten.
Vad vill hon eller han fylla sitt liv med om vissa problem inte går att lösa? Vad kan ge livet en mening?
– Jag tycker själv att kärleksbudskapet kan ge vägledning och är en av de viktigaste aspekterna i ett meningsfullt liv. Att ge och ta emot engagemang, empati, respekt och kärlek. De här frågorna har vi lite lättvindigt lämnat över till prästerna.
Glädje
– För mig är glädje många saker, som gemenskap, att dela upplevelser av olika slag. Att fullständigt uppslukas av en uppgift, som författande, och glömma bort tiden. Humor, dråplighet och paradoxer. Skönhet och intellektuella utmaningarger också glädje. Naturupplevelser. Gemenskap med familjen, barnen som nu är vuxna. Att känna kraft och kompetens, i synnerhet när jag tror att jag inte harden. Och att få skratta med nära och kära, patienter och kollegor.
Sjuk och frisk
Kan mindfulness bidra till att förändra synen på ”frisk” och ”sjuk”? frågar vi.
– Ja, svarar Anna. Om vi slutar sätta etiketter på människor och deras sätt att vara och istället objektivt beskriver utan att döma. Då kan vi se och uppskatta den psykiska mångfalden som en tillgång. Inte som något som i alla lägen ska ”botas”. Den vi möter frågar kanske inte själv efter någon bot, utan vill bara känna gemenskapoch bli uppskattad som den hon eller han är. Då kan vi tala om olikheter istället för sjukdomstillstånd. Det skulle vara oerhört befriande. Men det utesluter inte att vi på alla sätt ska hjälpa dem som inte klarar av att hantera sin tillvaro, de som är ordentligt handikappade av sina psykiska problem.
Mindfulness är hjälp till självhjälp
Professor emeritus Marie Åsberg vid Karolinska Institutet har forskat om depressioner och depressionsbehandling under fyrtio år. Det är också hon som har lett den svenska forskningen om utmattningssyndrom.
Kan mindfulnessmeditation ge ett friskare liv?
– Ja, för den som är villig att satsa den tid som behövs är mindfulness ett utmärkt sätt att hantera stress, säger Marie Åsberg. Många sjukdomar kan förebyggas genom övning i mindfulness.
Utmattningssyndrom
Marie, som är landets främsta depressionsforskare, har studerat förloppet vid utmattningssyndrom. Insjuknandet är ofta dramatiskt. Det upplevs inte sällan som att en person varit helt frisk och välfungerande en dag och så gott som totalt hjälplös nästa.
– Det är inte konstigt att uttrycket ”gå in i väggen” har uppkommit, påpekar hon.
Marie tycker inte om ordet utbrändhet, som kan ge associationen förstörd, utan använder begreppet utmattningssyndrom.
Utmattningsspiralen
– Utmattningssyndrom är svåra att behandla, men lätta att förebygga, menar Marie.
Utmattning är en lång process, inte en plötslig vägg, fortsätter hon. Värk i kroppen, magbesvär, sömnsvårigheter, minnesproblem, glädjelöshet, skuldkänslor och nedstämdhet är tecken på att man är på väg in i utmattningsspiralen.
– När man börjar sova mindre, slutar att bjuda hem folk, slutar prata med vänner, slutar ha sex, sover dåligt och har svårigheter att klara jobbet är det dags att se upp, säger hon.
Det är främst två grupper som är i farozonen: de som har en prestationsbaserad självkänsla och de som är förälskade i jobbet, som forskare och datasnillen.
Stresshantering
– Stress i sig är inte farlig, säger Marie. Man kan arbeta nästan hur mycket som helst. Det viktiga är återhämtningen, bland annat nattsömnen. Mindfulness är ett sätt att hantera stress. Ett sätt att förhålla sig till världen.
Mindfulness kommer till Sverige
När Marie, som själv har mediterat i många år, började arbeta med utmattningssyndrom tog hon kontakt med professor Mark Williams, som tillsammans med två kollegor hade utarbetat en mindfulnessbaserad terapi för att förhindra återfall i depression.
I Sverige fanns då inga mindfulnessinstruktörer, även om mindfulness var känd i en liten krets av personer som arbetade med självmordsnära patienter. Åsa Nilsonne, nu professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet, var en av dem som på förslag av Marie åkte till Marsha Linehan i Seattle, för att lära mer om mindfulness.
Marie bjöd in Mark Williams till Sverige. Skulle han vilja utbilda svenska mindfulnessinstruktörer? Williams tackade ja och den första introduktionsveckan i mindfulness hölls på Österåsen, ett gammalt sanatorium.
Forskning på Karolinska Institutet
I instruktörskursen deltog flera av de personer på Karolinska Institutet som fortfarande forskar om mindfulness. Camilla Sköld, Kristina Wahlberg, Eva Hejne Blom, Eva Serlachius och Henrik Kok.
Just nu pågår en studie där man jämför effekten av mindfulness med effekten av Basal Kroppskännedom.
Hälsoprevention – inte terapi
– Mindfulness är inte en terapiform, säger Marie. Det är en hälsoprevention, som andra livsstilsförändringar. Den som själv är villig att satsa sin tid har stor nytta av mindfulness. I början är det jobbigt och tar en hel del tid. Man måste vara beredd att satsa själv. Ingen annan kan göra det åt en. Utvärderingar visar att många slutar efter ett tag, därför att de tycker att meditationen tar för mycket av deras tid.
– Vi är så stressade att vi inte har tid att stressa av, konstaterar hon.
Lärare – elev
– Den som ska lära ut mindfulness till andra måste ha egen erfarenhet av mindfulness, påpekar Marie. Det är sorgligt att se att vissa säger
sig lära ut mindfulness utan egen träning. Det är också viktigt att den som lär ut till andra har kunskaperom psykiatri.
– Finns det några kontraindikationer?
Några som vi inte ska rekommendera mindfulness? undrar jag.
– Vi bestämmer inte, svarar Marie. Vi rekommenderar inte. Människor bestämmer över sina egna liv. Mindfulnessinstruktören och eleven är jämlikar genom att de gör samma sak. Så är det inte på andra ställen inom vården.
Kognitiv terapi
Marie själv mediterar varje morgon. Hon säger att det har hjälpt henne på så vis att ilska och malande tankar inte får fäste på samma sätt som tidigare.
– Mindfulness passar särskilt bra ihop med kognitiv terapi, säger hon. Den går ut på att ta ett steg tillbaka och se på sina egna tankar och känslor med distans. Precis som i mindfulness. Man kan se att de finns, men behöver inte tro att de är sanna. Meditationen ger en fristad.
Borsta tänderna
– Meditation är som att borsta tänderna, säger Marie. Det är något du behöver göra varje dag, regelbundet. Det går inte att hoppa över hela veckan och sedan borsta flera timmar på helgen. Tekniken är enkel. Du tävlarinte med någon annan, eller med dig själv. Du kan inte bli bättre och bättre. Du behöver bara göra det.
– Hur skulle du känna dig om du hoppade över meditationen några dagar? frågar jag.
